Henrik Herlin på Ålandstidningen (min gamla arbetsplats) har skrivit en riktigt bra recension av min bok “Rädda miljön och bli rik på kuppen”. Ur min synvinkel är analysen av bokens syfte, förtjänster och tillkortakommanden mitt i prick. Han förstår vad jag vill ha sagt och lyfter dessutom fram olika nyanser och tolkningar som jag själv inte har tänkt på. Han har egentligen bara två invändningar mot boken som jag inte riktigt håller med om och som jag tycker det kan vara intressant att diskutera.

Den första invändningen är att placeringar i exempelvis solenergi, vindkraft och återvinning är riskabla eftersom verksamheternas lönsamhet bygger på offentligt stöd. Det stämmer att både vind- och solenergi tidigare var beroende av olika former av offentligt stöd för att gå runt, men tack vare en snabb teknisk utveckling är produktionskostnaderna för förnyelsebar energi i dag lägre än för både kol- och kärnkraft. Den förnyelsebara energin gynnas fortfarande av olika former av skattelättnader och stöd, men är numera konkurrenskraftig på marknadsmässiga villkor.

Och visst kan som Henrik Herlin skriver enskilda politiska beslut förändra lönsamhetskalkylerna för bolag verksamma inom förnyelsebar energi och återvinning, men det här gäller för samtliga branscher. Jag skulle till och med hävda att risken för politiska beslut som sätter käppar i hjulen för lönsamheten är betydligt större för de branscher som bidrar till stora utsläpp av koldioxid än för hållbara branscher.

Till exempel består oljebolagens största tillgångar av oljereserver som forskarna säger inte får användas om vi vill undvika en klimatkatastrof. Vad är då mer sannolikt: att politikerna fattar beslut som kraftigt minskar oljereservernas värde eller att de fattar beslut som gör det olönsamt att producera sol- och vindkraft?

Henrik Herlins andra invändning är att det kan vara kontraproduktivt att investera i miljöbolag eftersom det kan driva upp bolagens aktiekurser, vilket i sin tur skrämmer bort institutionella placerare. Jag skulle hävda att det är precis tvärtom. Anledningen till att jag investerar i hållbara företag är just för att driva upp deras aktiekurser och på så sätt ge dem en konkurrensfördel mot ohållbara bolag.

Att jag och andra miljöintresserade med mig gör på det här sättet innebär att aktiekurserna i hållbara bolag stiger, vilket de fortsätter att göra i takt med att fler och fler väljer att investera hållbart. Att ett bolag har ägare som fortsätter äga aktierna i vått och torrt och kontinuerligt driver upp kurserna på det här sättet tycker jag låter som en drömplacering för stora institutionella placerare.

Genom att vi vanliga sparare dessutom placerar i hållbara fonder hos stora kapitalförvaltare som Blackrock, väljer miljöfonder i vårt eget pensionssparande samt sätter tryck på exempelvis landskapets pensionsfond att placera hållbart har de stora institutionella placerarna heller inget val: de måste sätta pengarna i hållbara bolag även om de tycker att kurserna är för höga på grund av att placerare med ett miljöengagemang drivit upp dem.

Avslutningsvis vill jag betona att det inte finns några givna svar på frågorna om vilka politiska beslut som fattas i framtiden, vilka branscher som firar störst framgångar på börsen om tio år eller vilket som är det mest effektiva sättet för en placerare att jobba för en omställning till ett mer hållbart samhälle. Det bästa vi kan göra är att ha en seriös diskussion om de här sakerna, vilket jag är glad att Henrik Herlin bidragit till genom sin recension.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: